En morgon när Luna kliver in i Leonoras rum för att titta till henne trillar poletten ner. Hon ser sig omkring och plötsligt känns det som alla bitarna faller på plats. Det är inte de uppenbara sakerna som hennes fladdermöss i rummet. Det är hennes förkärlek till dova och mörka färger, det är hennes starka ogillande till att vistas ute och leka i parker under dagarna, hennes nattugglefasoner, hennes otroliga förmåga att charma simmar, hennes kärlek och empati för olika djur. Den där ständiga oron som Luna aldrig lyckats skaka av sig omfamnar henne med en enorm kraft men försvinner helt i samma sekund. Nu förstår hon, nu vet att hennes älskade dotter tillhör något onaturligt, något som Luna själv aldrig kommer kunna förstå och troligtvis inte heller någon annan sim. 
 
En dag kommer hennes dotter försvinna från Luna. Det är något varje förälder vet om men för Lunas del kommer detta nog vara mer dramatiskt än vad det är för de flesta andra föräldrar. Fram tills dess måste Luna ta tillvara på nuet, hon måste förbereda sig på den dagen hon inte längre kan finnas i Leonoras liv. Hon måste förbereda Leonora på bästa sett för den stunden samtidigt som hon måste njuta av varenda sekund hon kan. 
 
Framförallt ser Luna det som sin plikt att lära Leonora om vampyrer, åtminstone allt hon vet. Det är nu hon nästan börjar fundera på om hon gjorde ett misstag när hon bad Jason att hålla sitt avstånd. Han skulle nog vetat bättre hur man ska prata med Leonora om dessa saker. Luna väljer att inkludera prat om vampyrer i de vardagliga konversationerna, hon vet ännu inte hur hon ska förklara för Leonora att hon är en vampyr medan Luna själv är en sim. Hon hoppas att om hon pratar tillräckligt mycket om dessa varelser kanske Leonora själv inser hur det ligger till. Men kanske är det alldeles för svårt för ett barn att förstå?
 
Det Luna inte vet är att Leonora börjat ringa till sin far om kvällarna för att prata om saker som hon inte tror hennes mamma vet om eller kan förstå. På något underligt sett känns det som hennes pappa förstår vissa känslor mer än hennes mamma gör, trots att Leonoras pappa aldrig riktigt funnits där i hennes liv som en pappa. Hon minns den dagen då hennes pappa dök upp och de båda låtsades som att de inte träffat varandra tidigare inför hennes mamma. Men vad Leonoras mamma inte visste var att Leonora drömt om en sin far många gånger tidigare och till och med sett honom stå utanför deras hus på gatan, som om han vakade över dem. Leonora har alltid känt sig oförstådd, hon vet att hennes mor älskar henne men det finns saker som hon inte vill eller kan dela med henne, som hon inte kunde dela med någon ... förrän hennes far stod där i vardagsrummet. Helt plötsligt kände hon en total samhörighet med någon, för första gången i sitt liv kände hon sig förstådd av någon. 
 
Så var dagen här. Den där dagen som skulle förändra allt. Den där dagen som var oundviklig. Den där dagen som Luna spenderat så mycket tid för att förbereda sig på, för att förbereda Leonora. Om Luna bara vetat att denna dag, som såg som en lycklig dag också skulle vara den dagen då hon började glida ifrån sin älskade dotter. 

Kommentera

Publiceras ej