Imorse slog en komiskt tanke mig. Jag är den där konstiga personen, det vill säga den där personen som bor på ett ställe folk aldrig känner till och som får folk att se ut som frågetecken när jag försöker beskriva vart det ligger. Ännu värre blir det när jag försöker beskriva vad jag jobbar med, inte ens mina föräldrar eller vänner har riktigt fattat vad jag jobbar med. När jag tänker tillbaka på saker och ting har det alltid varit så. Jag har alltid varit den där tjejen med lite udda saker för sig. Jag är flickan som alltid gillat "killsaker". Hon som gillar sport mer än flera killar. Jag var tjejen som spelade fotboll i tidig ålder, det kanske inte låter som mycket nu, men när jag var liten var det verkligen unikt. Hon som gillade Batman, Turtles och spindelmannen, jag tittade även på He-man. Samtidigt gillade jag tjejiga grejer, lekte med Barbie betydligt längre än vad de flesta andra gjorde och ville så gärna ha den där Sköntheten och Odjuret tapeten men fick vackert nöja mig med en neutral gulspräcklig tapet. Jag har alltid haft lätt att nörda ner mig i olika saker, speciellt spel. Vad det gäller spel var jag tidigt en av de som gillade att spela diverse dator- och tv-spel. Något som inte riktigt var överensstämmande med mina tjejkompisar, jag lyssnade inte heller på samma musik som min umgängeskrets. Trots alla de olika "killintressena" jag hade som liten har jag aldrig haft en eller flera nära killkompisar. Killar var läskiga när jag var liten, jag visste inte riktigt hur man skulle prata med dem eller bete sig runt dem. Vilket är ganska komiskt när man tänker på hur många killar jag vuxit upp med. En storebror och alla hans vänner och lagkamrater samt två småkusiner, dessutom består min släkt till största delen av det motsatta könet. 
 
Jag avskyr allt som är mainstream, även om man självfallet är väldigt mainstream om man väl skulle punkta upp saker och ting, samtidigt som en del saker kan man inte hålla sig ifrån. Vad det gäller serier är de enda mainstreamserier jag kollat på Prison break och Vänner, annars kan jag vid flera tillfällen kollat på en serie och sedan tröttnat lagom till att de blivit mainstream. Har givit några serier en chans, trots att de är medelsvenssons just nu favoritserie, men aldrig fastnat för någon av dem. Inom en snar framtid ska jag göra ett försök igen med Game of thrones, om alla nu tycker så mycket om den serien så borde den ju ha någonting tycker jag. Dessutom låter den bra i teorin när man beskriver den.
 
Vad jag försöker komma fram till är att jag alltid varit den där personen som inte vill vara som alla andra men som samtidigt inte vill sticka ut för mycket. Jag kräver inte plats, jag kräver inte uppmärksamhet ... jag bara hatar att vara förutsägbar. Det är det värsta jag vet. Det känns så fruktansvärt tråkigt och ... bara blä. Jag vill överraska och jag vill vara oförutsägbar. För några helger sedan blev jag utekad som den mystiska i en grupp av vänner när vi hade tjejkväll. Först tog jag det lite som en pik och förolämpning, men efter att jag tänkt mer på det ser jag det som en komplimang. Jag har även nyligen fått det återberättat för mig att jag chockade en annan vän genom att skriva ner vulgära saker när vi körde Alias. Under den tidpunkten märkte jag inte ens det utan fick det återberättat för mig i efterhand av en tredje person. Jag vill vara mystisk och jag vill överraska, inte så att folk känner sig osäkra utan mer som att de känner att när de är med mig så händer och sägs det oväntade saker. Jag vill inte att folk ska kunna förutse mina handlingar, yttrande, intressen eller tankar.
//Ynnejaxl

Kommentera

Publiceras ej