år testade jag Grit cardio för första gången. Jag dök upp utan att egentligen veta vad som väntade mig och ska jag vara ärlig hade jag nog aldrig pallrat mig dit om jag vetat vad som väntade mig. Passet höll på i 30 minuter, 30 minuter av ren plåga. Efter 20 minuter konstaterade jag att det inte fanns en chans i världen att jag skulle kunna fullfölja passet men på något oförklarig sett lyckades jag det. Tanken ALDRIG IGEN slog mig otaliga gånger under passet och huvudet skrek verkligen det rakt ut av smärta när jag lämnade lokalen. Den fortsatte upprepa det inne i omklädningsrummet där jag tvingades ta en fem minuters lång time-out på bänken i ett desperat försök att återhämta mig. Jag funderade på hur jag skulle kunna ta mig till tågstatsionen utan att falla ihop, övervägde att ta ett senare tåg för jag knappt orkade ens existera och visste inte vad jag skulle ta mig till. Har aldrig haft i närheten av sådan distinkt blodsmak i munnen och det kändes som en vass stor sten satts sig fast mellan lugnorna och lämnat smärtsamma rivsår i halsen på vägen ner.
Till slut fattade jag modet att bege mig mot tåget på väldigt svaga och vingla ben, är övertygad om det hade varit blåsigt igår hade jag dalat ner någonstans längs vägen. Tänkte om och om igen att jag aldrig mer skulle göra om det och förstod inte för mitt liv hur någon kunde tycka det var kul. Allt jag provat i mitt liv har inte varit min grej men jag har ändå kunnat förstå vad folk finner förtjusande med det. Vad det gällde Grit var det helt oförklarigt eftersom det enbart var plågsamt och smärtfullt. När tåget väl kom unndade jag mig att sitta ner för ovanlighetens skull just för att jag tvivlade så starkt på mina ben. Det var då det helt plötsligt vände från ALDRIG igen till kanske igen. Jag vet inte vad som hände men någon form av tävlingsmänniska dök upp i mitt huvud. Jag insåg att man på detta pass kommer kunna märka tydliga skillnader och troligen ganska snabbt, det kommer vara lätt att jämföra sina prestationer och framförallt hade jag en revansch att ta både mot mig själv och gentemot de andra deltagarna. Eduard måste trott jag var helt schitzo eftersom jag pratade med honom medan denna häftiga svängning skedde.
Blodsmaken försvann så småningom och efter att benen fått sitta lugnt och stilla i sängen i en timme medan jag broderade lite och kollade på Once upon a time var benen som spaghetti. När jag körde iväg gårkväll för att tanka bilen var jag mycket osäker på om jag ens var kapabel att köra med tanke på hur instabila benen var. Tänk er att man trycker ner koppligen och känner hur man nästan tappar kontrollen över benet. Sista hostningen efter den totala lungansträngningen kom precis innan jag skulle lägga mig, 3½ timme efter att passet avslutas. Trots allt detta sitter jag ändå och funderar huruvida jag vill göra det igen och i så fall när... något fle måste det ju vara på mig.
//Ynnejaxl
//Ynnejaxl
Kommentera