Ibland kan jag inte låta bli att tänka hur livet blev. Jag tänker tillbaka på de drömmar och ambitioner man hade som barn om hur vuxenlivet skulle vara. De flesta av dem förväntningarna följde med upp i tonåren och likaså i tidig 20-års ålder ... sedan där någonstans hände något. Det var som verkligheten kom ikapp en och man insåg att det man hela tiden drömt så förväntansfullt om var just där man befann sig nu och man var inte i närheten av det man tänkte och trodde. 
 
Det är en rätt så hemsk insikt, att inse att det man alltid drömt om är lå ångt bort. Även om jag med realistiska ögon förstår vilka naiva drömmar det där egentligen var, att allt det man ville ha inom det tidsspannet inte var realistiskt för fem öre och att även omm man skulle ha möjligheten att backa bandet så skulle man inte ändra något så svider det rejält när jag tänker på det. 
 
Sedan slår det mig att detta är troligen vad det innebär att bli vuxen. Man inser den hårda saningen att verkligheten är verkligeheten och drömmar är drömmar. I den studen kan det kännas så onödigt att drömma eftersom det ändå inte blir som man vill men de är det inte. Det är drömmar som skapar livet, det är drömmar som tar en framåt och det är drömmar som tar en dit man är på väg. Ett liv utan drömmar och ambitioner skulle vara som att vänta på det inställda tåget på perrongen. Dessutom är det en enorm tröst att under dessa tankar även tänka att det är likadant för alla människor. Alla har sina drömmar om livet som ännu inte slagit in, en del kanske även har drömmar som aldrig kommer slå in. Det låter hemskt att säga det men ibland är det riktigt skönt att tänka att vi alla sitter i samma båt, vi alla har våra aspekter av vårt liv vi ä mindre nöjda med... det bästa man kan göra då är att fortsätta drömma och låta dessa drömmar ta en vidare. 
//Ynnejaxl 

Kommentera

Publiceras ej