Om jag plötsligt får för mig att planera kommande veckas alla outfit och lägga fram dem för att underlätta för mitt framtida jag eller om jag får lust att packa träningsväskan för tisdagens träningspass på en söndag kan man ge sig fan på att jag är nervös. Även om jag inte kan erkänna det är jag rastlös och ängslig inför något som börjar närma sig, i detta fall är det självfallet den stundande VM finalen. 
 
Det är något riktigt härligt och förtjusande med sport samtidigt som det kan vara riktigt plågsamt och oumbärligt vid de tuffaste stunderna. Vad jag ändå kan säga med alla säkerhet är att jag fullkomligt älskar de känslovågorna som detta fenomen ger mig och jag skulle inte byta bort det för någonting i världen. 
 
 
Jag måste vackert erkänna att jag tillhör den konstiga skaran som har favoritpennor. Jag tillhör också den skaran av mänskligheten som tycker att ens penna, det är ens penna, det är min egendom och ska därför behandlas som just min egendom. Jag är helt okej med att folk ibland tar ens penna för att nyttja den där och då utan att fråga om lov MEN lämna då för fan tillbaka den också! Blir galen på kollegor på jobbet som lånar ens penna men inte lämnar tillbaka den. Det är ju stöld. Hur kan man ta någon annans ägodel och inte sedan lämna tillbaka den? Hur minimalistisk den än verkar, det är fortfarande MIN penna. Det kan ses som ynkligt att jag inte kan bjussa på en penna, speciellt om det är en penna som jag kanske tagit från kontoret. Men om jag nu gjort anstärningen att gå till pennförrådet för att ta en penna som jag behöver, vad ger en av mina kollegor rätten att ta den pennan och sedan tvinga mig att gå igen till pennförrådet när du själv likaväl kan göra det? Det är vad jag tycker är ynkligt, det är inte speciellt ansträngande att gå till förrådet och hämta en penna. Gör det då själv och tvinga inte någon annan stå kast för din lathet. 
 
Som ni säkert listat ut har detta nyligen inträffat. Jag tog med mig en penna hemifrån som jag köpt själv för en dyrare peng. Använde den på kontoret och lämnade den på min plats för att gå till gymmet. När jag kom tillbaka och skulle skriva ner en anteckning hittade jag inte den. Letade febrilt efter den innan jag fastslog att jag måste förlagt den någonstans. Precis när jag vände mig om för att ta en ny penna i mitt pennförråd såg jag den ligga på skrivbordet bredvid mig. En känsla av frustration for genom kroppen, jag började genast smida hur jag kunde få tillbaka den. Nu har jag fått tillbaka den men tänker inte avslöja hur, det skulle nog bli för pinsamt för de som läser. Känner att jag redan någonstans skämt ut mig tillräckligt med detta inlägg. Även om jag har en väldigt stark åsikt i denna fråga och verkligen anser att det är en principsak. 
//Ynnejaxl  
Med risk för hyckleri skriver jag detta inlägg.
 
Jag brukar tycka det är löjligt när folk sörjer kända profiler. Jag förstår inte för mitt liv hur miljontals människor kan sörja Michael Jackson och bete sig som medlemmar i en Jacksonsekt, framförallt människor i min ålder som knappt fått uppleva honom. Jag har svårt att förstå hur Sverige kan lamslås av nyheten att Lillbabs är död och jag har också ganska svårt att förstå hur det kan bli sån stor uppståndelse över Tim Berglings död. De alla är människor, vilket innebär att de har anhöriga som sörjer deras bortgång och någonstans tycker jag det är ett hån och en inskränkning på de anhörigas sorg. Det är som man berövar dem på den personen de hållit kär för att själv få uppmärksamhet och bekräftelse. Allt detta för, vilket är det värsta, en person du inte kände överhuvudtaget. Du hade ingen personlig koppling till den individen men ändå står du och gråter öppet, en del beter dig som hela ditt liv raserat. Det är inte bara ett hån mot de som faktiskt kände personen, det är också ett hån mot andra människor som genomgår livskriser. Människor som är sjuka, som har anhöriga som är sjuka men det är även ett hån mot andra männsikor vars namn inte är lika kända som går bort. Vart är deras minnesstund på Sergels torg? Var är deras tysta minut som sträcker sig över hela landet? 
 
 Jag ska inte säga att dessa kända profilers bortgångar lämnar mig oberörd men jag brukar se dem som människor, vanliga människor, som går bort av olika anledningar. Folk dör varje sekund, vad är det som gjort att dessa människor förtjänar mer uppmärksamhet eller sorg än vad den gamla damen som avled av hög ålder i lägenhetshuset på Gamla nynäsvägen? Eller som den unga mannen som omkom i en trafikolycka strax utanför Edsbyn? Eller den lilla flickan vars liv släcktes efter knappt fem år på grund cancer? Detta är en väldigt stark åsikt hos mig, vilket är anledningen till att det är lite pinsamt att berätta det jag nu ska berätta. Det finns nämligen en känd profil vars bortgång påverkat och påverkar mig än idag på ett svårförklarigt vis. Jag kan inte rättfärdiga de känslorna som denna bortgång ger mig och jag inte heller förklara varför jag blir så illa berörd. 
 
Stefan Livs bortgång slog verkligen emot mig som en chockvåg. Det var helt oväntat och chockerande. Jag minns att jag inte riktigt ville tro det, att jag nästan trodde det var ett dåligt skämt eller fruktansvärd påhittad nyhet. Jag behövde intala mig själv om och om igen att han faktiskt gått bort. Stefan Liv, den mannen som jag både hatat och älskat i sportsammanhang. Han som jag älskat som känd profil utanför isrinken med en sådan fruktansvärt charmig personlighet var nu borta. 
 
 
Jag vet inte hur många gånger jag suttit och tittat på honom i hans HV71 tröja och förbannat den där Liv-flyten som jag kallade det. Han var ta mig tusan överallt. Jag förbannade den till och med när han inte spelade och ibland applicerade jag den även på andra målvakter, hela tiden var det Liv-flyt. Jag använder det uttrycket än idga ibland. Även om jag väljer att kalla den för Liv-flyt så visste jag då och framförallt idag att en målvakt kan inte ha sådan flyt så ofta, det var ren och skär skicklighet. 
 
När jag tänker på Liv idag fylls jag av en konstig känsla. Jag blir tom inombords och nedstämd. Plötsligt känner jag hur en rysning sprider sig genom hela kroppen. Han gick inte bort av någon acceptabel anledning. Jag säger acceptabel för det kändes så orättvist och så slumpartat, vilket kanske är de just det som gör att jag blir så illa berörd av tragedin. Det känns som hans liv avslutades innan det ens började, även om han uppenbarligen hunnit uppleva så många saker. 
 
Så i och med detta vet jag hur hycklande jag låter. Jag vet hur fruktansvärt motsägelsefullt det är att säga att än idag när någon nämner Stefan Liv drabbas jag av en kort men påtaglig lamslagning. Någonstans inom mig känns det som att det inte var meningen att hans liv skulle avslutas på det viset.