Då var vi framme vid den dagen då vi klivit in i vintertid, eller vanlig tid om man vill vara riktigt petig. Igår lade jag mig tidigt. När jag vaknade imorse och väggklockan visade 08:10 tänkte jag att det var inte så jättefarligt. När jag sekunden senare förstår att klockan är snarare 07:10 kände jag hur allt vände. På tok alldeles för tidigt. Låg kvar i sängen och kollade på the Jungle book. En riktigt fint gjord film men fruktansvärt tråkig eftersom man visste vad som skulle ske. 
 
Nu sitter jag här, trött som tusan, och vill lägga mig men klockan är alldeles för lite för att lägga sig. Denna dag har känts som en evighet, något som jag i vanliga fall skulle älskat eftersom det öppnar upp oändliga möjligheter till produktivitet men i ärlighetens namn har det mest varit segt idag. Nu ska jag titta på Hellenius hörna och sedan börjar nog uppladdningen för kvällens dejt med John Blund. 
//Ynnejaxl 
Tårarna rinner ner för Leonoras kinder. Hon är helt förkrossad. Brevid henne står den mörklädda gestalten vars närvaro känns kall och tom. På golvet framför henne ligger den person hon älskat mest i hela världen. På golver framför henne ligger det enda liv hon någonsin känt till, det enda liv hon någonsin älskat och någonsin velat ha. Nu är allt borta och hon känner sig mer ensam än någonsin. 
 

TVÅ MÅNADER TIDIGARE
 
I takt med att Leonora blir äldre och allt mer bekant med allt det innebär att vara vampyr åldras Luna i samma takt som en vanlig sim. Även om Luna haft sina problem med att hantera Leonora som icke-sim har hon aldrig älskat sin dotter mindre än om varit en vanlig som. Luna är stolt över sin dotter, men oron är fortfarande stor. Precis som många föräldrar grubblar över vad det gäller sina barn undrar hon hur det kommer gå när Luna måste lämna denna värd. Hur ska Leonora klara sig? Ska hon någonsin hitta kärleken? Kommer hon förbli god som hennes far verkar tro att man kan vara? 
 
Medan Luna åldras och Leonora lär sig allt mer vad det innebär att vara vampyr inser hon en sak, hennes mamma kommer inte alltid finnas där. Hennes mamma är en vanlig sim med ett vanligt liv. Leonora skulle kunna förvandla henne så de båda kunde leva förevigt, men hon vet att detta liv skrämmer hennes mamma och att tilldela sin mamma ett liknande liv skulle hon aldrig kunna utsätta henne för. Leonora har därför fått vanan att varje natt när hennes mamma sover smyga in i hennes rum och titta på henne medan hon sover. Leonora vill inte skiljas från sin mamma men en dag kommer hon vara tvungen till det, fram tills dess vill hon spendera så mycket tid hon kan med henne och fylla hennes skattkista med så många minnen av dem två tillsammans hon kan. 
 
Både Leonora och Luna försöker finna all tid de kan för att umgås med varandra utan att avslöja varför. Det är outtalat, men de båda är mycket välmedvetna om att de inte har all tid i världen tillsamans. De båda är medvetena att den ena av dem kommer inom en snar framtid tvingas leva och klara sig utan den andra. 
 

NUTID
 
Leonora är utom sig av sorg. Hon känner sig ensam och utblottad, hon känner sig hotad. Från vad kan hon inte avgöra men hon känner sig mer sårbar nu för ett utomstående hot än vad hon gjorde innan när hon hade sin mamma vid sin sida. Hon ringer sorgelinjen flera gånger om dagen för att få någron form av tröst men det är en ynklig tröst hon får från andra sidan telefonen. En dag inser hon att hon måste få en förändring på detta, hon kan inte gå runt såhär för resten av sitt liv. 
 
Hon packar ihop sina få egendommar. Allt som tillhörde hennes mamma lämnar hon kvar. Hon säljer deras hus och köper en tomt på det enda ställe hon kännt sig som hemma utom vid hennes mammas sida, Forgotten Hollow. För de pengar hon fick när hon sålde sitt barndomshem bygger hon ett hus på den nya tomten, den är nästan en kopia av det hus hon nu lämnat bakom sig. För att hedra sin älskade mamma inreder hon köket är hennes favoritfärg, lila. Leonora har ändå ingen större användning av köket eftersom hon inte äter sådan föda som tillagas där inne men trots det gillar hon tanken att varje hus ska ha ett kök. 
 
Leonora börjar blicka framåt. Äntligen börjar saker kännas lite lättare även om hon för all framtid kommer sakna sin mamma och önska att hon kunnat stanna. Men hon vet att hon måste gå vidare, de var det hennes mamma hade önskat också.