Om jag plötsligt får för mig att planera kommande veckas alla outfit och lägga fram dem för att underlätta för mitt framtida jag eller om jag får lust att packa träningsväskan för tisdagens träningspass på en söndag kan man ge sig fan på att jag är nervös. Även om jag inte kan erkänna det är jag rastlös och ängslig inför något som börjar närma sig, i detta fall är det självfallet den stundande VM finalen. 
 
Det är något riktigt härligt och förtjusande med sport samtidigt som det kan vara riktigt plågsamt och oumbärligt vid de tuffaste stunderna. Vad jag ändå kan säga med alla säkerhet är att jag fullkomligt älskar de känslovågorna som detta fenomen ger mig och jag skulle inte byta bort det för någonting i världen. 
 
 
Med risk för hyckleri skriver jag detta inlägg.
 
Jag brukar tycka det är löjligt när folk sörjer kända profiler. Jag förstår inte för mitt liv hur miljontals människor kan sörja Michael Jackson och bete sig som medlemmar i en Jacksonsekt, framförallt människor i min ålder som knappt fått uppleva honom. Jag har svårt att förstå hur Sverige kan lamslås av nyheten att Lillbabs är död och jag har också ganska svårt att förstå hur det kan bli sån stor uppståndelse över Tim Berglings död. De alla är människor, vilket innebär att de har anhöriga som sörjer deras bortgång och någonstans tycker jag det är ett hån och en inskränkning på de anhörigas sorg. Det är som man berövar dem på den personen de hållit kär för att själv få uppmärksamhet och bekräftelse. Allt detta för, vilket är det värsta, en person du inte kände överhuvudtaget. Du hade ingen personlig koppling till den individen men ändå står du och gråter öppet, en del beter dig som hela ditt liv raserat. Det är inte bara ett hån mot de som faktiskt kände personen, det är också ett hån mot andra människor som genomgår livskriser. Människor som är sjuka, som har anhöriga som är sjuka men det är även ett hån mot andra männsikor vars namn inte är lika kända som går bort. Vart är deras minnesstund på Sergels torg? Var är deras tysta minut som sträcker sig över hela landet? 
 
 Jag ska inte säga att dessa kända profilers bortgångar lämnar mig oberörd men jag brukar se dem som människor, vanliga människor, som går bort av olika anledningar. Folk dör varje sekund, vad är det som gjort att dessa människor förtjänar mer uppmärksamhet eller sorg än vad den gamla damen som avled av hög ålder i lägenhetshuset på Gamla nynäsvägen? Eller som den unga mannen som omkom i en trafikolycka strax utanför Edsbyn? Eller den lilla flickan vars liv släcktes efter knappt fem år på grund cancer? Detta är en väldigt stark åsikt hos mig, vilket är anledningen till att det är lite pinsamt att berätta det jag nu ska berätta. Det finns nämligen en känd profil vars bortgång påverkat och påverkar mig än idag på ett svårförklarigt vis. Jag kan inte rättfärdiga de känslorna som denna bortgång ger mig och jag inte heller förklara varför jag blir så illa berörd. 
 
Stefan Livs bortgång slog verkligen emot mig som en chockvåg. Det var helt oväntat och chockerande. Jag minns att jag inte riktigt ville tro det, att jag nästan trodde det var ett dåligt skämt eller fruktansvärd påhittad nyhet. Jag behövde intala mig själv om och om igen att han faktiskt gått bort. Stefan Liv, den mannen som jag både hatat och älskat i sportsammanhang. Han som jag älskat som känd profil utanför isrinken med en sådan fruktansvärt charmig personlighet var nu borta. 
 
 
Jag vet inte hur många gånger jag suttit och tittat på honom i hans HV71 tröja och förbannat den där Liv-flyten som jag kallade det. Han var ta mig tusan överallt. Jag förbannade den till och med när han inte spelade och ibland applicerade jag den även på andra målvakter, hela tiden var det Liv-flyt. Jag använder det uttrycket än idga ibland. Även om jag väljer att kalla den för Liv-flyt så visste jag då och framförallt idag att en målvakt kan inte ha sådan flyt så ofta, det var ren och skär skicklighet. 
 
När jag tänker på Liv idag fylls jag av en konstig känsla. Jag blir tom inombords och nedstämd. Plötsligt känner jag hur en rysning sprider sig genom hela kroppen. Han gick inte bort av någon acceptabel anledning. Jag säger acceptabel för det kändes så orättvist och så slumpartat, vilket kanske är de just det som gör att jag blir så illa berörd av tragedin. Det känns som hans liv avslutades innan det ens började, även om han uppenbarligen hunnit uppleva så många saker. 
 
Så i och med detta vet jag hur hycklande jag låter. Jag vet hur fruktansvärt motsägelsefullt det är att säga att än idag när någon nämner Stefan Liv drabbas jag av en kort men påtaglig lamslagning. Någonstans inom mig känns det som att det inte var meningen att hans liv skulle avslutas på det viset. 
 
 
 
För er fotbollsintresserade vet ni att Fotbolls EM spelades i somras, mer spcifikt mellan den 16 juli - 6 augusti, i Nederländerna. Jag måste säga såhär i efterhand att sändningarna under denna tid var helt fantastiska, inte bara anlyserna eller de profiler varje kanal valt att ha med utan även den stora täckningen av sända matcher. All creed till fyran och deras trio i spetsen. Den som inte uppskattar Hanna Marklund och hennes analyser kan slänga sisg i väggen. Det enda jag egentligen har att klaga på fyran var deras benägenhet att ibland välja sända matcherna på tv4sport. När herrarna spelar skjuts minsann alla andra program upp men när damerna spelar får de vackert förvisas till systerkanalerna, även de matcher där inte Sverige spelar. Och ja, jag brukar vanligtvis tycka de som gnäller över sådana saker är löjliga och bara väljer att se problem istället för det positiva som jag redan nämnt ovan ... men något negativt får man minsann tåla ibland. 
 
 
SVT däremot vann kampen mellan de två kanalerna. För det första förvisades ingen match till någon systerkanal utan det var gamla goda ettan som visade matcherna. Men det första som nästan fick mig att häpna var faktumet att teamet för dessa sändningar var nästan samma personer som när herrarna spelar. Det var David och Nannskog med Frida både inför, under och efter matcherna. Huvudkomentatorn var härliga Chris, en fenomenal komentator om ni frågar mig. Det andra var när Nannskog pratade om Vivianne Miedema inför finalen och valde att säga något i stil med "titta alla där hemma på henne för hon är en perfekt anfallare". Det var inget specifikt inriktat mot alla småtjejer som satt där hemma utan det var lika mycket riktat mot alla pojkar som skulle kolla på fotbollen. Det är framsteg gott folk! Det är jämställdhet
 
 
Så kort sagt är jag fruktansvärt stolt över den insatsen de två bolagen biidrog med. Även om det är 2017 och det känns urlöjligt att man ska se allt från ett jämställdhetsperspektiv, däremot är det beviserligen något som ändå krävs i detta så kallade välutvecklade samhälle. Dessutom var detta så välutfört att jag tyckte det förtjänade få höjas till skyarna. 
//Ynnejaxl