Igår var vi på bröllop. Vilket jag hade bestämt inte skulle hindra mina planera från att träna. Eftersom jag för 5-6 veckor sedan slutade med kettlebell och istället satsade på att springa fullt ut tänkte jag att det var ett utmärkt tillfälle att ta upp det igen. Lite kettlebell på morgonen och sen var man klar tänkte jag. Vad jag hade glömt var ju att jag preecis innan jag slutade lagt på fem repetitioner för varje övning. Så när jag väl körde igång lördagmorgon var det utan tvekan det jobbigaste och mest slitsamma kettlebellpasset jag kört. Skakade av mig det ganska snabbt och gjorde mig iordning för bröllopet. Det var inte förrän några timmar in i det som jag började känna av i benen och förbannade mig själv lite grann över att jag valt ett par medelhöga klackar.
När man sedan vaknade imorse kändes det som ett rent helvete. Så fort jag rörde mig en milimeter skrek benen av ren smärta. Det var bara inte ena sidan eller ena låret som skrek utan båda låren, både in och utsida, fram och baksida ändå upp till rumpan skrek vid varje förflyttning. Ni kan ju tänka er hur mycket Eduard roades av att höra mina tysta gråt och snytftningar av smärta så fort jag ville byta sida eller flytta lite på mig. Ännu roligare var det att peta lite på mina lår så jag pep ännu högre, för att inte tala om att kittla mig så jag skrattade samtidigt som jag skrek högt av smärta.
Så idag går jag runt som en 60årig gammal tant med dåliga knän och ryggproblem. Bävar för morgondagens träning och hur smärtfull den kommer vara. Då det var regnigt ute och jag ändå inte har en funktionell kropp valde jag att ta upp sim igen. Något som jag valt att skjuta på så länge jag kan eftersom jag vet hur jag blir när jag kommer in i en sådan period igen. Men idag kunde jag verkligen inte låta bli.
// Ynnejaxl
Kommentera