Vad Luna ska tro om detta eller hur hon ska hantera Jasons plötsliga återkomst vet hon inte. Just nu är det andra saker som oroar henne mer. Det är något i hans blick när han tittar på Leonora som skrämmer Luna. Den är fylld med så mycket kärlek men samtidigt ser hon tydliga spår efter rädsla och en smärta. Vad beror det på? Är han inte redo för att vara pappa? Om det är fallet hade han gjort alla en större tjänst att fortsatt hålla sig borta. Luna och Leonora klarade sig finfint utan honom i sina liv. Men hon tror ändå inte riktigt att det är av den anledningen som hon ser dessa spår i hans blick. Det är något annat. Plötsligt börjar hon känna en välbekant känsla igen, den där rädslan som hon kände i samband med att hon träffade honom och Filippa stod utanför hennes dörr, eller var det kanske en dröm med Filippa? Allt Luna vet är att den där rädslan som fick henne att flytta, den där rädslan och oron hon inte känt på flera år nu börjar krypa fram allt mer. Vad är det med Jason som gör henne så rädd och osäker i denna värld som hon utan hans närhet trott hon hade sån bra koll på?
Jason har börjat spendera en massa tid hos Luna och Leonora. Det har gått mycket fort från att inte alls finnas med i deras liv till att i princip alltid finnas där. Luna är osäker på vad hon känner kring det. På ett vis gillar hon det, Jason tilltalar henne på så många sätt och hon känner sig så trygg med honom. Samtidigt finns det en mystik kring honom som hon skräms av och bilden av Filippa utanför hennes dörr jagar henne fortfarande.
Jobbet rullar på som vanligt och Luna har nu blivit en av de mest eftertraktade kirurgerna men hennes problem på hemmaplan börjar nu även komma ikapp henne på jobbet. Ser inte den nya receptionisten Caleb lite blek ut? Kan han vara en vampyr? Finns ens vampyrer? Luna vet inte alls vad som är in och ut längre. I tankarna dyker en gammal vän upp, Henrik. Han vet alltid vad man ska göra.
Det var ett bra tag sedan Luna och Henrik träffades nu, Luna fick fullt upp när hon flyttade och Leonora kom till världen vilket påverkade alla hennes relationer. Därför är hon en aningen nervös när hon plockar upp telefonen för att ringa till honom men så fort han svarat rinner all nervositet bort och det är precis som vanligt mellan dem två. De betsämmer träff för att äta lunch tillsammans. Det är inte bara god mat som serveras utan även en massa goa skratt och minnen. Men mitt under lunchen avbryter Henrik och säger att det är något han länge hållt på som han nu vill dela med sig till henne. Luna tittar på honom med en spänt på honom eftersom han plötsligt verkar nervös och osäker. Han sväljer hårt och säger sedna att funderar på att pensionera sig så han kan ägna sig åt musiken på heltid... Henrik som är tondöv vill ägna sig fulltid åt musik. De två vänner skrattar gott. Luna skrattar så gott att hon väljer att låta bli att fråga Henrik om sina problem. Beslutet gör henne så lugn att hon totalmissar Henriks blick som fullkomligt skriker att han bär på en betydligt större hemlighet än den han nyss avslöjat.
När Luna kommer hem möts hon av Jason och hon översköljs av känslan att hon inte orkar längre. Vad gör han här? Hur kan han bete sig som han gjort mot henne och Leonora? Hur kan han utsätta Luna för detta? Hon får helt enkelt nog där och då och därför ställer hon Jason med ryggen mot väggen och kräver svar. Jason tittar på henne med en kroppshållning betsående av en gnutta chock men samtidigt som det var väntat. Han svarar kort det Luna redan vet. Ja, han är en vampyr. En god vampyr. Även om Luna redan någonstans inom sig vetat det förstår hon inte. Finns vampyrer? Hur kan de göra det? Hur många finns det? Luna känner sig helt matt, hon känner sig så liten, så obetydligt och så fruktansvärt ynklig. Hur kan det finnas vampyrer? Hon möter Jasons blick och ser återigen den där smärtan i hans blick, det är då nytändningen kommer för Luna.
- "Vad gör du här?" Frågar Luna, rädd för vad svaret är. Jason sväljer tungt och sänker blicken men svarar inte. Luna känner nu hur det bubblar inom henne, egentligen borde hon bli rädd. Det står en blodsugande varelse framför henne, i hennes hus men hon är inte rädd. Hon är bara arg och känner sig förödmjukad. Hon upprepar frågan, nu med en ännu argare röst.
- "Leonora" hör Luna honom viska tyst knappt hörbart.
-"Leonora?!" Paniken sprider sig inom Luna när hon ropar ut deras dotters namn. För första gången sedan hennes hemkomst möter han hennes blick. Den är stadig men fylld med smärta och sorg.
- "Hon är nattens barn"
Kommentera