Samma natt som sin födelsedag vaknar Leonora upp. Hon känner sig instängd, inlåst. Hon grips av en lust att ge ut ur huset och det är nu. Samtidigt som dessa känslor blir allt klarare för henne börjar en annan känsla växa fram. Det känns som nåon eller något kallar på henne. Till slut blir det för mycket och hon ger sig ut i den kalla, friska natten. 
 
Hon går och går tills hon plötsligt inser att hon inte längre känner käsnlorna. Plötsligt är det som om något inom henne är nöjd och till freds. Hon ser sig omkring. Hon är befinner sig i en mycket mörk park, hon känner inte igen. Även om det är natt och allt är mörkare denna tid på dygnet tycker hon det ligger ett extra mörker just här, hon ser sig omkring. Det är tyst och lugnt, framförallt mörkt. Det är som ett täcke ligger i luften och skyddar extra mycket från det ljus som annars sipprar fram från alla former av himlakroppar.
 
Leonora känner sig till freds, hon känner sig fri. Hon släpper fram en sida av sig själv som hon länge känt av men inte vågat ge kontroll. En del av henne själv som hon under sådna lång tid fruktat och dolt, både för sig själv och andra. Hon känner sig så fri. Hon börjar springa. Hon kan röra på sig precis som hon, hon kan låta som hon och hon kan äntligen få utlopp för allt det där som så länge varit instängt inom henne. 
 
Hon får syn på ett facsinerande träd och stannar vid det. Hon beskådar det väl. Trädet har några lilafärgade frukter som hänger på sina grenar. De ser riktigt aptitliga ut. Hon greppar en av dem och kan inte motstå att smaka det. Redan vid första tuggan exploderar hennes smaklökar. Hon har aldrig i sitt liv ätit något sådant gott. Hon slukar resten av frukten i ett nafs sedan tar hon en till och en till. Några minuter sedan har Leonora tappat räkningen över hur många frukter hon ätit. 
 
Tystnaden bryts av ett ljud som kommer från skogsdungen en bit bort. Vägen fortsätter bakom träden och Leonora ser inte vad det är som orsakat detta. Men hon förstår att någon är på väg rakt mot henne. Snabbt greppar hon några av de sista frukterna på träden innan hon flyr hem igen. Hon hinner precis in genom dörren innan morgonsolens första strålar träffar framsidan. Hon känner efter frukterna i fickorna och funderar på om hon ska ta några till innan hon kryper ner i sängen. Hon beslutar sig för att låta bli, istället lägger hon in dem i kylskåpet och tänker be sin mamma att plantera dem i trädgården. På så vis kommer hon kunna ha fri tillgång till de goda frukterna och kommer inte behöva återvända till den där mörka platsen igen. Även om den tilldelat henne många positiva känslor var det något där som skärmde henne. Hon kände hela tiden närvaron av mörker. 

Kommentera

Publiceras ej