I tisdags trodde jag för en stund att jag nått slutet av Aloys äventyr. Det kändes som man närmade sig ett slutskeede, dels för storyn byggde upp för det men även för de svåra questen som körde. Till min stora glädje tog äventyret inte slut utan det fortsätter. Jag både vill och inte vill veta hur många timmar jag spenderat på det spelet, oavsett hur många det är så är spelet utan tvekan värt vartenda öre.
Det är ungefär så mina dagar sett ut nu medan jag varit sjuk. De har inletts med att jag sett på någon Netflixfilm med mamma sedan beger jag mig till den apokalyptiska värld som Aloy ränner runt i. Mellan piltillverkning och slaktande av eklipssoldater blir det även en del snörvlande och så en irriterad hals som aldrig tillåter en glömma att glömma sitt missnöje... eller ja, så var i alla fall början av veckan. Halsvärken försvann i onsdags och ersattes av ett besvärat huvud, snuvan slog till ordenligt under torsdagen i samma veva som jag började trötta på Aloy och istället gick över till gamla hederliga sims.
Idag mår jag lyckligtvis mycket bättre men långt ifrån mitt forna friska jag. Det resulterade i att helgens planer med teater med Cindy ställdes in, vilket kändes ritkigt surt med tanke på hur länge vi planerat detta. Det känns också riktigt surt att jag inte får träffa min lilla brorsdotter i detta tillstånd. Istället befinner jag mig i ett halvt hoppas/hoppas inte tillstånd när mina simmar är gravida. Jagar lite smått prestationen som innebär att de föder trillingar samtidigt som jag fasar för den erfarenheten. Tvillingar kan vara en tillräcklig utmaning för min del ibland.
//Ynnejaxl
//Ynnejaxl
Kommentera